"Jag måste ju tro att det ska bli som man vill att det ska bli"

Har ni någon gång suttit en tidig morgon i en kall tentasal och klentroget tittat på en bit papper. Har ni stavat er igenom texten uppe i högra hörnet och konstaterat att det faktiskt är namnet på er kurs som står där. Har ni sedan låtit blicken vandra neråt och konstaterat att resten av lappen har absolut ingenting att göra med det ni pysslat med de senaste tio veckorna.

Om ni har gjort det så vet ni hur det stod till i mitt huvud alldeles innan jag började skriva i den här bloggen. Jag skulle skriva om det jag tänkte på, det jag drömde om, det jag ville gnälla på. Hur enkelt som helst... och det var tomt. Jag hade missat föreläsningen om mitt liv, nu var det prov och resultatet skulle in i DN. - I morgon bitti.

Jag gjorde det vilken god student som helst skulle ha gjort i den situationen – Jag fuskade. Jag tog en livlina. Jag ringde min mor. ”Ehh.. hej, morsan…öhh…jag..öhh (förklarade vad det hela gick ut på)…så…brukade jag typ .. tänka på nåt eller drömma om nått när jag var liten… typ om framtiden och så?”

Morsan började bubbla ur sig en massa saker och skrivkrampen släppte. Jag fick rent av ett par egna idéer av bara farten. Bland annat nämnde hon (som väl alla mammor gör när de får chansen) något lillgammalt som jag sagt när jag var fyra-fem. Hon hade frågat vad jag ville bli när jag blev stor och jag hade svarat en Cowboy eller ”en björn” eller kanske ”en lastbil” eller något annat i den stilen, varför min mor så klart följde upp med att förklara att det kanske kunde bli lite svårt. Jo, höll jag med, men framhöll ändå att;

”- Jag måste ju tro att det blir som man vill att det ska bli.”

(Jag inser så klart att det knappast är ok att citera sig själv men nu citerar jag ju faktiskt min mor, så det får ni helt enkelt ta).

Simsalabim så hade jag mitt starttema och jag tänker avsluta på samma sätt. Jag är förmodligen lite korkad som har spenderat fem år på universitetet utan att märkbart höja min ingångslön. Det är mycket som talar för att ett genomförande av en ”endless winter” förutsätter ett par lyckade lottskrap eller en välvillig sponsor. Om jag så får tag i en odöd version av Jimmy Hendrix så kommer det ändå bli svårt för honom att hjälpa mig fylla Scandinavium. Jag kommer förmodligen få minst lika svårt att ro iland ett bygglov för en borg på campusängarna och ärligt talat finns det en hel del andra grejer som jag borde skifta min uppmärksamhet mot nu i samband med hela det här verklighetsfenomenet som börjar efter examen. Det är mycket som kan gå åt pipsvängen helt enkelt. Vem vet, jag kanske inte ens kommer skaffa nån diskmaskin.

Men jag måste ju tro att det blir som man vill att det ska bli.

Jag kommer kanske inte att bli en Björn, eller en Cowboy, eller en lastbil men å andra sidan är det inte det jag vill bli längre. Däremot tror jag, precis som då, fortfarande att det viktigaste är att man gör det man gillar och att allt det andra då kommer att lösa sig av sig självt, på det ena eller andra sättet. Det finns all anledning att tro att framtiden för något bra med sig.

Om man vill att det ska bli så.

Le´date magnifique! Oui!

Det följande kommer att ske;

Mon cherie – un petit aventure!
Först tar vi limousinen ner till flygplatsen där privatplanet står tankat och redo för att föra oss till Paris. Ombord är det dukat för en sjurätters supé. Du kanske har hört talas om kocken, han är känd för att vara ilsken på TV men han är faktiskt ganska trevlig ”of camera”. Både Tony Bennet och Eric Clapton fick tyvärr förhinder så vi får nöja oss med en stråkkvartett som bakgrundsmusik.
– Fattigt, jag vet men vad gör man?

På resmålet har jag förhandsabonnerat Louvren, arrangerat en vinprovning i Eifeltornet och ordnat med kanalbåt på Seine. Om det känns för uppstyrt har jag ingenting emot att bara strosa runt lite och ta in stämningen i romantikens huvudstad. Du bestämmer! Nämnde jag förresten att vi har landningstillstånd i Aruba i morgon om vi känner för det…

Träben, träben – come ci come ca (jag läste tyska-inte franska i gymnasiet)

Även om jag varit ”Donald-Trump-rik” hade jag kanske inte gjort precis alla dessa saker på en tredje date – gränsen mellan romantisk och läskig är som alltid hårfin – men det vore väl inte så dumt att ha möjligheten om man fick lust och det kändes som läge?

Det förstås, en hemlagad måltid och en omgång plockepinn i studentlyan har också sin charm. – Det är trots allt sällskapet som räknas.

P.S.
Det nedanstående är ett utdrag från ett förslag som en god vän skickade som svar på frågan ;

- Vad skulle du hitta på som date i Umeå?

”Fira kinesiskt nyår, Bjuda hem henne till sin mor, visa din samling av marveltidningar och berätta entusiastiskt utan avbrott om dem i 2 timmar, gå i barndom, utmana henne i envig.”

Tur att man har pålitliga ”wingmen” att tillgå.
D.S.

Studentutbyte då?

Den femtonde oktober var ett läskigt datum i år. Det var nämligen det datum då jag svarade ja på frågan ”vill du läsa kursen Examensarbete – lärarprogrammet, 15hp?”. Det verkar väl inte så farligt, tänker du kanske, men då har du fel. Efter den kursen kommer nämligen den feta damen in på scenen och börjar vråla. That´s all folks! Dags att bryta upp! Nu ska det vara färdigt med studierna, serru! In i vuxenlivet, grabben!

Jag är inte så ledsen över att jag måste börja jobba, har trots allt valt världens bästa yrke. Däremot är det lite trist att lämna studentlivet. Det är nämligen fantastiskt många bra människor som försvinner åt höger och vänster i och med varje examensceremoni. Med detta sagt, om jag nu ändå befinner mig vid vägs ände, borde man väl kanske göra det mesta av det? Ta chansen att göra något som man kommer att komma ihåg på ålderns höst.

Vad kan man skriva om? Låt oss vidga sökbilden från det klassiska; ”hur barn i en liten skola i Västerbotten reagerar på temaundervisning om ost” och hitta på något lite intressantare. Varför inte undersöka exempelvis de pedagogiska modeller som tillämpas av surfinstruktörer på Maui? Varför inte undersöka om det finns ett samband mellan en riklig förekomst av pudersnö och utbredningen av ADHD i vissa delar av British Columbia? Eller om vi skall vara lite allvarliga; varför inte undersöka hur demokratifostran går till i klassrummen på t.ex. Cuba? Hur undervisningen i naturvetenskap i USA påverkas av den religiösa lobbyn och om det finns något vi bör ta till oss av detta i den svenska skolan? Hur ser historieundervisningen ut i Serbien? Hur hanterar man skuggan från apartheid i den Sydafrikanska skolan? Hur behandlar man hållbar utveckling i den ryska skolan? Vad har britterna för modeller för att hantera konflikter i klassrummet? Det finns extremt många intressanta ämnen att undersöka bara man orkar tänka lite utanför boxen.

Med sådana funderingar i bakhuvudet gick jag idag och pratade med en trevlig kvinna som jobbar med internationella utbyten för lärarstudenter på Umeå universitet.

Min fråga: Kan jag göra mitt exjobb utomlands?
Svaret: Givetvis! Vart vill du åka?

Är det så enkelt? Vart jag vill åka? Jag hade väntat mig att det skulle vara betydligt krångligare än så. Det visade sig att lärarutbildningen mer än gärna skickar iväg studenter på utbyte, de rentav sponsrar oss för att vi ska få lättare att åka.

Vart jag vill åka? Det finns nästan för många möjligheter.

Ole, dole, doff…

Studentlivets fysik

Jag satt och bläddrade i en kursbok häromdagen. Den hörde till kursen ”natur och teknik i barnets värld” och jag fastnade särskilt på en sida där termodynamikens huvudsatser stod listade. Det slog mig att det finns ganska gott om paralleller mellan fysikens huvudsatser och vissa aspekter av studentlivet.

Klassisk termodynamik

0. Nollte huvudsatsen: Om två system förs i kontakt med varandra kommer de att utbyta energi eller materia tills de är i jämviktsläge.
1. Första huvudsatsen: Värme som flödar in till ett system är lika med summan av ändringen i inre energi plus arbete som uträttas av systemet.
2. Andra huvudsatsen: Värme flödar från varmt till kallt. Värme flödar aldrig från kallt till varmt av sig självt.
3. Tredje huvudsatsen: Alla processer upphör vid den absoluta nollpunkten.

Studentlivets termodynamik

0. Nollte huvudsatsen: Om två fysikstudenter eller historiestudenter förs i kontakt med varandra kommer de att utbyta kaffe, svordomar och argument tills de är i jämvikt (eller någon googlat fram bevis för sin sak).
1. Första huvudsatsen: De inkomster som flödar in till Systemet (ex en fredag) är lika med summan av ändringen i inre antal studenter plus det arbete som uträttas av systemet (och dess personal).
2. Andra huvudsatsen: Pengar flödar från plånbok till onödigheter. Pengar flödar aldrig från onödigheter till plånbok av sig självt.
3. Tredje huvudsatsen: Alla processer upphör vid absoluta nollpunkten (som inträffar ungefär den 20e varje månad).

Nämnas bör väl även den klassiska studentmekanikens tredje sats:

3. Varje ökad inkomst motsvaras av en lika stor och motriktad utgift. (Något som kanske inte bara gäller studenter)

…och kanske även den nollte:

0. En bakfull byggnadsingenjör eller kulturgeograf fortsätter att vara i vila såvida ingen kraft förändrar detta tillstånd.

Efter detta kom jag till ett kapitel om speciell relativitetsteori och bestämde mig för att lämna tillbaka boken till dess ägare.

I morgon måste jag verkligen träna

...det tänker man när man ligger utsträckt i TV-soffan med smulorna från ett tomt paket ballerinakex utspridda mellan hakan och naveln och en big one på timerbevakning i ugnen.

Hur svårt kan det va? – ganska svårt har det visat sig nu när semestern verkligen är över. En av vardagens paradoxer är att jag inom ramen för mitt nuvarande uppdrag åt Umeå Studentkår får köpa ett gymkort för 99 spänn i månaden, samtidigt som jag, p g a samma uppdrag, så gott som aldrig har tid att utnyttja nämnda gymkort. När jag nu efter jul avslutar mitt uppdrag kommer jag i stället ha hur mycket tid som helst att lägga på träning men å andra sidan bli tvungen att betala ett fyrdubbelt pris för att få tillträde till lokalerna – snacka om moment 22.

Efter jul säger jag alltså farväl till det kittade Ivan Dragoidealet och hälsar i stället Skogshuggarrocky (à la Rocky IV) välkommen som förebild för min fysiska fostran. Vi snackar om att ersätta squash och simning med springturer i midjehög snö (givetvis med trästockar fastspända kring midjan) och om att ersätta punchoutpass och golfsimulatorer med björnbrottning och kast med medelstor stenbumling. Det borde leda till det bästa resultatet – jag menar, det var ju trots allt Drago som däckade och Rocky som stod kvar i sista ronden.

Å andra sidan gick det ju inte så bra för Apollo…

Drömma går ju

Ok, jag inser att det kommer ta ett tag, och möjligen ett par trisslotter innan jag kan ge mig iväg på någon ”Endless winter” men det hindrar ju inte att man gör upp lite planer. Om jag skulle åka nu – hur skulle resan se ut? Låt oss resa ett varv runt planeten i fantasin.




Jag tänker mig att vi börjar med en flygtur till Dubai (jupp!) för lite försäsongsträning i deras vansinniga inomhusanläggning. 22,500 kvadratmeter skidbacke mitt i öknen, så tokigt att det bara måste vara bra. När vi ändå är där kan vi väl passa på att testa sanddynerna också. Det är inte bara snö det går att åka på (gogglesbrännan lär bli smått vansinnig). Från Dubai går färden vidare mot Australien (väldigt behändigt att det är vinter på deras sida av planeten när det är sommar på våran). Det kanske inte är så många som kopplar ihop skidåkning och Australien men det finns faktiskt ett helt gäng skidorter down under. På Thredbos hemsida rapporteras t ex smörig vårsnöåkning just nu. Kombinera detta med en dingosafari, ett par kalla Foster och några bumerangkast så är lyckan gjord. Put another shrimp on the barbie, ey!

Är man i Australien måste man självklart också ta en titt på Nya Zeeland. Detta är ett land som har vett att kombinera lutning med snö. Mackenziedistriktet t ex erbjuder helikopter-skidåkning i magiskt vackra miljöer och högt belägna snöfält som står sig en bra bit in på sommaren (d v s vår vinter). Tasmanglaciären är 29 km lång och tillräckligt stor för att landa flygplan på (vilket de gör). Har man lite tur kanske man dessutom får syn på en hobbit eller två. Från Nya Zeeland går resan vidare över stilla havet mot Chile och Valle Nevado i hjärtat av Anderna och sedan söderut mot Patagonien. Högsäsongen sträcker sig här från juli till oktober.

Det här är en fantasiresa och därför är det inget som hindrar oss från att ta en avstickare till Österrike för kombinerad glaciäråkning och oktoberfest. Åkning på Stubai- och Pitztalglaciärerna och sedan lederhosen och par bägarsving nere i Innsbruck. Alles klar! Jag föreställer mig att vi stannar i Alperna ett tag, bilar mellan olika orter och inväntar det tyngre snöfallet på det norra halvklotet. Sen bär det av över Atlanten till klippiga bergen och meterdjupt puder.

Crested butte är ett av de där ortsnamnen man sett i fler skidvideor än man kan räkna så det är ett givet stopp. Detsamma gäller för Jackson Hole och Squaw Valley men om vi tar den här delen av resan med husbil lär det säkert uppdaga sig en hel del fler åkvärda orter. I vår hyrda winobego bummar vi oss uppåt Canada, sniffar på Alaska och vänder sedan söderut för att flyga vidare till soluppgångens land (ett par vänner till mig har gjort just den här delen av resan, jag har sett bilderna så jag vet att jag måste dit). I Japan dricker vi te, testar samurajsvärd och åker framförallt puderåkning i skogarna runt Sopporo (för ett par år sedan såg jag ett resereportage därifrån, reportern hävdade bestämt att japanerna inte åker i skogarna eftersom de anses vara heliga – om det är sant så vore det superbt, bjuds det ospårat puder har jag nämligen inga sådana skrupler.)

Mellanlandar i Bei Jing av bara farten och drar sen mot Nepal där vi minglar med munkarna och blir uppburna till toppen av varsin sherpa. Därefter drar vi vidare mot Indien, Gulmar och Kashmir (där vi förhoppningsvis inte blir indragen i någon gränstvist med Pakistan). I Elbrus finns bara en stolslift men berget verkar helt fantastiskt så jag har inget emot lite hiking. Dessutom kan man väl knappast skida runt världen utan att åtminstone stanna som hastigast i Ryssland? Kanske blir en vodka med?

Efter alla dessa exotiska resmål vänder vi så äntligen kosan hemåt för att systematiskt arbeta oss igenom allt som Skandinaverna har att erbjuda från hallandsåsen i söder till Riksgränsen i norr. Skidåkning i midnattssol skulle kunna vara den perfekta avslutningen på resan men eftersom snön (i huvudsak) lämnar Skandinavien någon gång efter midsommar blir det även en avstickare till de snösäkra resmålen Island och Grönland. Undkommer vi bara isbjörnarna kommer vi så slutligen återvända till Umeå vid ungefär den här tiden nästa år.

Sen är det ju bara att börja om…

(Jag börjar inse att det här projektet inte begränsas av möjligheter till bra skidåkning utan snarare av brist på tid – hur skall man hinna med allt på bara ett år?)

Barndomsdrömmen om ett äventyr

Endless winter

När jag var liten såg jag filmen Endless summer. Det var en rulle om ett gäng surfare som backpackade runt världen under ett helt år och följde de bästa vågorna från Nya Zeeland till Alaska. Det slog mig för ett tag sedan att det är något sånt jag borde hålla på med. Glädjen av att det varit den 25e, när lönen kommer hade precis ersatts av sorgen över att det blivit den 31a, när penningarna försvinner igen. Dessutom satte plugget igång på allvar.

Jag kan visserligen inte surfa alls, men vem sa att det måste vara just surfing som är grejen? Packa pjäxor, ta ledigt, ta studieuppehåll, valla laggen och ring en vän. Sen drar vi!

Varför?

För att det är nåt sånt jag borde hålla på med!

Jag borde inte sitta på kontoret klockan 06.33 en tisdag och fundera över vad den nya skollagen har för eventuell inverkan på en framtida yrkesroll. Jag borde inte sitta på UB fem i tolv en fredagskväll, gnugga mig i tinningarna och försöka reda ut vem Julius Ceasar egentligen var (innerst inne alltså, vore pinsamt om man inte alls visste vem han var). Jag borde inte ha lagt de sista två veckorna av mitt sommarlov på att plugga akvatisk kemi medan mina vänner stack till stranden och lekte i vågorna (särskilt inte som jag sen råkade jobba på själva omtentatillfället). Det är klart att jag gör alla de här grejerna ändå men just nu, i denna sekund, känns det inte som grejer jag borde prioritera.

Jag borde stå längst uppe på ett massivt berg någonstans i Chile och fundera över vilken linje som egentligen erbjuder den roligaste vägen ner, sen borde jag sitta på en afterski med ett par goa locals, ett par lamor och ett par trevliga kamrater och fundera på vart vi ska åka härnäst.
Nya Zeeland? Mount Kenya? När kan man åka till Jackson Hole egentligen? Finns det inte snö i Iran? Tyckte jag läste nåt om det nånstans…

Endless winter, det vore nått det.

Hur långt kommer man på ett studiebidrag?

Unnegränsen

Regeringen har i veckan meddelat att de ämnar höja studiebidraget med 350 kronor i månaden. En sanning med viss modifikation kanske med tanke på att det höjda bidraget egentligen uppgår till 40 kronor medan resten består av ett höjt lån - men ändå, det är ett välkommet extra tillskott i kassan. 350 kronor i månaden motsvarar trots allt, utslaget på ett helt år, ungefär en månadshyra för de flesta studenter. Alla har vi väl någon gång (i trakterna av den 30e) ställt oss själva frågan; skulle man inte kunna göra något roligare för hyrespengarna? Om förslaget går igenom får vi enligt mina beräkningar äntligen möjlighet att undersöka svaret på den frågan. Eller förresten, varför vänta?

Under veckan har jag bedrivit ovetenskapliga fältstudier på olika fik runt om på campus och ställt mina medstudenter frågan.
–Vad kommer du att unna dig nu när du blir en månadshyra rikare?
Och efter att ha övervägt de inkomna svarens karaktär också ställt följdfrågan;
–Vad borde du egentligen lägga pengarna på?

Svaren presenteras nedan i en snygg tabell.

Kommer att unna mig
Nya jeans
Fler cafébesök och lagade luncher
En DVD-box i månaden
En ny skateboard
Fler krogbesök
En fjällresa

Borde unna mig
Nya linser (lyssnar på TV snarare än tittar)
Fler tandläkarbesök (var fem år sedan det senaste)
Kurslitteratur (ska tydligen underlätta studier)
Sparpengar till en framtida gipsvagga
En årsförbrukning antabus
Astmamedicin (så att det räcker hela året)

Med handen på hjärtat har jag kanske tweakat svaren något för att förstärka tendensen, men den finns där likafullt. Så gott som samtliga av de studenter jag frågat svarar att de skulle unna sig något kul som de inte behöver samtidigt som de är medvetna om att de i dagsläget försummar något som de borde göra. Att investera i nya prylar eller en kul kväll på byn ligger nära till hands men att gå till tandläkaren och få reda på hur många hål man har i tänderna ligger på andra sidan unnegränsen. Själv är jag den student som vägde fjällresan mot astmamedicinen, de övriga får förbli anonyma. Sanningen är väl att jag förmodligen inte kommer att lyckas unna mig något särskilt, pengarna lär väl i vanlig ordning läcka ut genom det där hålet i bakfickan. 3500 kr i en klumpsumma hade kunnat bli en bra grundplåt till något maffigt men 350 kr extra i månaden lär förmodligen sluta som en godispåse framför TV:n, en skraplott och en omgång biljard nere på byn eller motsvarande (men det är väl å andra sidan också en sorts ”unning”).

Öppen fråga till alla studenter som läser detta; vad tänker du unna dig?

Nu tar jag en bloggpaus och är tillbaks om några veckor. Lisa kommer att ta över stafettpinnen och skriva om sitt liv som plasttossetassande hemnetjunkie..! Vi ses!

Prylgalen

Jag har läst ekonomisk historia så jag ”vet” ju egentligen hur det ligger till med det där. Kapitalismen är en ”konstruktion” och prylbegäret är en av dess viktigaste kuggar. Det finns åtminstone forskning som pekar åt det hållet. Ett exempel som brukar lyftas fram för att påvisa detta är vad som hände efter digerdöden. Massor av människor dog vilket givetvis var mycket tragiskt, men för det fåtal som lönearbetade var utvecklingen ändå ganska gynnsam. Lönerna höjdes nämligen ordentligt eftersom det var ont om arbetskraft. Vad hände sen då?
Jo folk insåg att de behövde arbeta mindre för att överleva, alltså tog de ledigt. Bristen på arbetskraft blev ännu värre så lönerna gick upp ännu mer men det spelade ingen roll. Folket hade redan ett ombyte kläder, tak över huvudet och en skål gröt på bordet – vad mer kunde man begära? Inte så mycket egentligen eftersom utbudet av vardagslyx ärligt talat var begränsat till ungefär dessa saker på den tiden (förutsatt att du inte var kungen av Frankrike och riktigt så mycket gick lönerna inte upp).

Nu för tiden då - vad mer kan man begära?
Svaret på frågan har blivit lite roligare….
En ny plasma-TV? En häftigare bil? Ett exklusivt par skor? En konstig statuspryl som visar att du tjänar mer än din granne? Sushilunch levererad med cykelbud? En tamagotchi?

På ett teoretiskt plan förstår jag att inga av dessa prylar är nödvändiga för min överlevnad och därför borde det väl inte vara så svårt att ta avstånd från det materiella behov som ”samhället” konstruerat för att jag skall bli en flitigare arbetare? Som Tyler Durden sa ”the things you own end up owning you”. På ett teoretiskt plan är det som sagt lätt att förstå men på praktiskt plan vill jag fortfarande oerhört gärna bli ägd av en ny systemkamera. Provade en idag och det är helt fantastiskt vad kul det är att fota på riktigt.

Jag är alltså lurad men det gör inget, jag har fortfarande forskningen på min sida. (En fin sak med forskare är att de kommer fram till ungefär alla slutsatser som går genom att bara ändra frågorna lite). På andra sidan av myntet har vi nämligen evolutionspsykologerna som bestämt hävdar att människan inte är skapt till att vara nöjd, det vore en evolutionär nackdel. Hade vi nöjt oss med att jaga och samla hade vi kanske konkurrerats ut av ex. vargen eller vårtsvinet vid det här laget. Människan är i stället skapt till att sträva efter att bli nöjd och vägen från immanens till transcendens går lika bra på Mammons, Apollons eller Afrodites vägar – allt är en fråga om personliga värderingar. På den materiella sidan av saken skall dock sägas att det alltså inte är en garant för lycka att födas med en silversked i munnen. Att gradvis jobba sig upp från en träsked till en platinasked kan däremot vara lösningen. Ett långt resonemang för att komma fram till att prylgalningar som jag helt enkelt bara följer våra naturliga instinkter och på det sättet drar vårt strå till stacken för att säkra artens överlevnad.

”Har du en vassare sten? Det vill jag också ha!”
” Har du satt fast din vassa sten på en pinne? –Det vill jag också göra! ”
”Har du skaffat en ny systemkamera? - Gissa vad jag vill…”

Redo för touren?

För 20 år sedan svingade jag min första klubba och nu är jag äntligen redo för Brittish Open. Igår spelade jag nämligen fyra under par på st Andrews Old course och förflyttade mig sedan raskt över Atlanten för att spela en 67a på Myrtle beach. I veckan har jag planerat en tripp till Augusta national och Pine valley GC - räknar med liknande resultat på dessa banor. Hur möjliggörs detta jetsetliv kanske du undrar? Sponsorer? En rik och välvillig faster? En talangcoach som av en händelse råkade se mig öva bunkerslag i grusgropen på baksidan av mitt studentboende? Icke!

Svaret är mycket enklare än så. Allt som krävs är lite datorkraft, ett gymkort och en smula fantasi. Den snabba trippen över Atlanten, via Skottland skedde med ett par enkla knapptryck på mitt lokala gym och de fantastiska scorerna uppnåddes med hjälp av ett sammanlagt antal mulligans (gratis omslag) på sisådär 173 slag samt att alla puttar under tre meter räknades som gimmies (som om de var i koppen). Kanske inte riktigt samma regler som Arnold Palmer och Tiger Woods håller sig till, men filar jag bara lite till på det under vintern så kanske det kan bli något till våren. Allt som sedan återstår är ett par övningsrundor IRL (in real life) och lite slantar till anmälningsavgifterna. För att bekosta det räknar jag med att det räcker att sälja en njure. Sweet! Då har jag ju en kvar under själva spelet och plockar jag bara hem titeln bör det sen inte vara något problem att köpa tillbaka den jag sålt. Det här känns som en klockren investering… (Hur många mulligans får man på touren? – färre än tio?)

Nä men allvarligt, det vore faktiskt ganska kul att prova på banorna på riktigt. Det krävs nog ingen njure heller. Åtminstone en av banorna borde jag väl kunna skramla ihop till bara jag håller lite i studiebidraget. Hur svårt kan det va?

Hur mycket underkläder får man äga?

Ibland händer det att man jonglerar för mycket på en gång och inte hinner tvätta. I stället köper man då ett trepack kalsonger på HM och går vidare till det inre lagret i garderoben. Jag tvättade idag och fick mig en rejäl tankeställare. Jag äger 56 par kallsipper.

Problemet är inte att det tar lång tid att tvätta, kruxet är snarare att tvättstugan alltid är bokad när jag får tid över för att göra något åt det. Man kan kalla det för dålig framförhållning och det ligger väl något i det men om jag hade en egen maskin så skulle min dåliga framförhållning inte vara ett problem. Åtminstone så länge som man inte blir förvirrad av en massa principer. Jag har en vän som har en egen tvättmaskin i badrummet men den vägrar hon använda. Tydligen skall det ha något med miljöhänsyn att göra, men jag begriper mig inte riktigt på resonemanget. Om hon inte vill ha den så kan jag tänka mig att adoptera den. Det gäller förresten alla som läser det här, vill ni bli av med en tvättmaskin så lovar jag att bli en exemplarisk ny husse.

Ack, drömmen om vardagslyx…vad vore en egen tvättmaskin? Den skulle kunna vara långtråkig…dötrist…och tråkig…. och… och alldeles…alldeles underbar…

(lär väl knappast få hjälp av ett gäng glada möss med att vika tvätten heller…suck)

En lägenhet full av leksaker

Jag har en lägenhet full med leksaker. Och inte nog med det, det är ganska dyra leksaker dessutom. Det rör sig om skidutrustningar, golfklubbor, radiostyrda helikoptrar, TV-spel, skateboards, longboards, snowboards, klättergrejjer, fiskegrejjer, målargrejjer, musikgrejjer, dongrejjer, grejjdon och en pryl eller två. Hur barnsligt är inte det?

Jag har tidigare skrivit mycket om hur fattigt livet som student kan vara och du undrar kanske hur studentens påstådda fattigdom passar ihop med alla dessa leksaker?
– Svaret är en kombination av extraknäck, en nedprioriterad matbudget. Och snälla föräldrar.

Klart man kan spela golf! (Om mamma och pappa betalar medlemsavgiften.)
Klart man kan åka till fjällen!(Om mamma och pappa köper liftkortet.)
Klart man kan införskaffa den där underliga prylen som såg så kul ut att prova på!
(Inga problem eftersom jag vet att jag kan få hjälp om det krisar.)

Jag tycker att det är fantastiskt snällt av dem att sponsra sin son då och då, men det är väl knappast särskilt vuxet att gå plus på en fjällresa? (Förutsatt att man inte åker dit i landslagsfärgerna förstås.) Jag har vant mig vid att man kan göra en massa roliga saker om man vill och det tänker jag inte ändra på men förr eller senare är det väl dags att börja klara av det på egen hand?

Att ha en lägenhet full av leksaker är inget tecken på att man är ett barn.
Att börja betala för sina egna lekar, är det ett tecken på att man är vuxen?

Att slå an en ton...

Om man som ensam student befinner sig i Umeå en vecka i juli blir man lätt kung på Guitarhero. Detta sätter i sin tur fart på fantasin. –Scandinavium är ni redo?! ( Tiotusen fans ropar Jaaaaaa!)

Konstateras kan att ett system som gör att man kan lära sig ”Bark at the moon” på en halvtimme inte direkt verkar dämpande på rockstjärnedrömmarna Jag har bestämt mig för att ta det till nästa nivå. Denna helg, bröder och systrar, flydde jag de malttyngda slagfälten och försjönk djupt i "min musik". I stället för att blicka ut över ett rökigt Bacchustempel blickade jag inåt, mot själen på jakt efter min musa. (eller på vanlig svenska – Jag kände inte för krogen så jag satt hemma och plinkade gura). Med en dåres envishet har jag angripit strängarna och med sådant ursinne tragglat ackord att fingeravtrycken rentav börjat blekna. Resultatet? Numera kan jag kompa dig om du vill sjunga ” …i´m a big, big girl in a big, big world…” – ”Bark at the moon” låter vänta på sig…
Huvudsaken är att jag en gång för alla bevisat för mig själv (och för mina grannar) att tondövhet på intet sätt gör det omöjligt för någon att spela gitarr. Det enda som förhindras är att det sker med klass och resulterar i något som låter som musik. Själva guran fick jag låna av farsan och ett nitbälte äger jag redan men det känns som att det, utöver dessa grundläggande attribut, dessutom skall till ett par lektioner innan man säljer ut Scandinavium. Kan man anlita Cliff Richard möjligen? Janne Schaffer? Är Slash ledig? Banarne borde väl funka i värsta fall…

Man vet f.ö. att kroppen passerat sin peak när en helg ägnad åt förverkligandet av ens musikaliska ambitioner resulterar i att högerhanden spontansläpper från armen, ramlar ner på golvet och ger en fingret… (har en smula träningsvärk)

God smak

Helgen är åter här! Halleluja!
För en student, åtminstone uppe i Umeå, innebär det i väldigt många fall en EPP (efter plugg pub) tillsammans med några goda vänner.

När det gäller EPP har valet av inrättning ofta mer att göra med APK (alkohol per krona) än antalet stjärnor i Michelinguiden. Detta har jag egentligen inga problem med, det är människorna man träffar som är det viktiga, inte var man möter dem eller hur vinlistan ser ut där (två alternativ, det röda eller det vita). Samtidigt måste jag erkänna att det vore rätt juste att någon gång ibland beställa in ”husets finaste” och då faktiskt mena något som legat ett par år på fat på någon fransk vingård snarare än, som i fallet med EPPn, bara ”det röda”. Kalla mig snobb om ni vill, eller kanske snarare aspirerande snobb.

Ikväll blir det nog ”det vita”, det har lite bättre APK…

Förresten…på tal om God Smak
För ett litet tag sedan tog en bekant till mig med sig en flaska ”fin” whiskey till en middagsbjudning. Han log lite överseende åt de okultiverade öl som vi andra valt som måltidsdryck, berättade litegrann om destilleriet, diskuterade rökighet, arom och kropp, hällde upp en smakfull mängd whiskey i rätt sorts glas och gick sen iväg en sväng för att slå en drill. Allt mycket elegant och självsäkert.

Någon av oss kom på att det fanns vissa likheter mellan färgen på whiskeyn och färgen på den olivolja som råkade stå på middagsbordet. Det ena ledde till det andra och när den nyblivne whiskeykonnässören återvände från sitt drillande ställdes han inför ett oförberett blindtest. Det tog honom inte en, utan hela två zippar att inse att det faktiskt inte var whiskey i glaset…all information som han delat med sig av tidigare fanns f.ö. att läsa på baksidan av flaskan.

Vardagsekvationer

”Two wrongs don´t make a right” sjunger både Z.Z. Hill, John Cox och Wyclef Jean. Samtidigt hävdar matematiken bestämt att minus minus blir plus (-- = + )

På sistone har en rad saker hänt som fått mig att tro mer på matematiken än på musikerna.
Min cykel t.ex. har länge haft den egenheten att den släpper ifrån sig en trampa var trehundrade meter (oerhört irriterande när man har bråttom någonstans). Nu har den i varje fall stått ute i regnet en hel sommar och som ett resultat av det har låsmuttern fullständigt rostat ihop. Om muttern inte går att rubba leder det i sin tur till att trampan sitter säkert igen. Den är vinglig och går inte att justera men den sitter åtminstone kvar. Minus minus blir plus!

(Blir spännande att se hur bra rosten håller med tanke på att jag halvt om halvt lovat bort mig på en ”vättern runt” i sommar.)

Nära skjuter ingen hare...

….och det blir inte bättre av att bössan är oladdad.
För ett par år sedan vann vi på postkodlotteriet. Problemet var bara att vi inte hade någon lott.
Om sanningen ska fram så var det grannkvarteret som drog hem storvinsten, vi fick bara en liten del av grannyran. På vår gata resulterade vinsten mest i ett gäng nya carportar och en fullkomlig invasion av såna där runda studsmattor som 27-åriga gubbar skall passa sig för (men det är en annan historia). Eftersom vi inte satt på någon lott blev det alltså ingen vinst men tillåt mig ändå att spekulera i vad som kunde ha blivit.

De fem dummaste sakerna jag skulle göra om jag vann en massa pengar

1. Köpa en batmobil
Och med batmobil menar jag såklart den gamla varianten från tv-serien med Adam West i rollen som pyjamasklädd brottsbekämpare. Det är möjligen alltid dumt att köpa en batmobil, men det måste väl vara ännu dummare att köpa den batmobil som, utöver en uppenbar brist på motorkraft och gadgets, dessutom gör absolut ingenting för att boosta sin förares chanser hos det motsatta könet. Hur som helst så vill jag ha en. Holy scrapyard Batman! KA-POW!

2. Bygga en borg på universitetsängarna
Vad är det ultimata studentboendet? Denna fråga satt jag och några kamrater och filosoferade över i början av vår studietid. Svaret var uppenbart – en borg så klart! Projektet rann dock ut i sanden eftersom det visade sig svårt med både finansiering och små detaljer som bygglov och sådant (dessutom hade vi svårt att enas om vad vallgraven skulle fyllas med, hajar eller pirayor). Nu är en av oss färdigpluggad byggingenjör och pysslar bl.a. med just bygglov så då är det väl bara pengarna som saknas?

3. Skaffa en personlig subwayservering i mitt hus
Vad kan jag säga? -Get in my belly! (Bör förmodligen kombineras med en något smartare investering i form av en personlig tränare.)

4. Personlig festival
Hyra Colosseum, pynta Rage against the machine, Metallica, U2 och Rolling Stones till en privat spelning och bjuda in mina närmaste vänner till en VIP-läktare. –Fortfarande bo i ett lerigt tält för att få in rätt känsla.

5. Testa paraskiing
Ser sjukt kul ut att kasta sig utför omöjliga berg med skidor på fötterna och en liten miniskärm fastspänd på ryggen. Bäst jag tar det här sist eftersom det förmodligen leder till min död.

Miljökämpar!

Jag känner att jag måste dela med mig av en fantastiskt ansvarsfull lösning som mitt bostadsbolag kommit på.När de designade köket i min nya lägenhet tog de fasta på vikten av att agera föregångsmän i kampen mot den globala uppvärmningen. Efter intensiva målgruppsstudier kom Bostadens forskare fram till att studenter inte lagar mat med tre varma ingredienser. För att spara energi (och rädda miljön) har de därför ordnat så att min spis är begränsad till två varma områden i taget. Om jag väljer att använda båda spisplattorna fungerar inte ugnen och om jag slår på ugnen fungerar inte en av spisplattorna. Genialt! Ett av de viktigaste stegen mot ett hållbart resursanvändande är att vi eliminerar det slöseri som uppstår när man vill ha en varm sås till sin helgstek med klyftpotatis.Jag inser nu att finessen med självmordsbenägna glödlampor bara är ännu ett steg på den vägen. Om det är mörkt ska man gå och lägga sig, inte sitta och förbruka en massa energi...Bravo!

Prettovarning utfärdad

Håll i er, för nu blir det djupt och pretentiöst. Dalai Lama har redan gjort det. Nu är det min tur. Det är dags att bena ut vad lycka egentligen är för någonting.Är ni redo? Här kommer det...Lycka är ett nintendo åttabitars!!! (Kanske borde jag utveckla det påståendet lite? )När jag var sex-sju år gammal hade jag en vän som hette Max. Vi bodde grannar och hängde alltid med varandra. Max hade ett hobbyrum som var fullt med leksaker. Vi snackar luftpistoler, transformers, inte ETT utan TVÅ Hemanslott och framförallt - ett Ninnis 8bitar. Jag tror det var i den källaren jag upptäckte mitt habegär för första gången.

Hemma hos mig hade vi precis börjat diskutera det där med att skaffa en videobandspelare. Ett videospel fanns väl knappt på kartan. När jag kom hem från Max en dag, smällde näven i bordet och krävde min rätt som hagalen sex-eller-sjuåring blev det självklara svaret.
–Jamenvisst, du får köpa vad du vill för din veckopeng…

Jag vet inte hur det står till bland ”dagens unga” men när jag var liten hade man tio kronor i veckopeng, tjugo om man hade snälla föräldrar. Jag hade snälla föräldrar men ändå, det var ett par veckor bort till det där efterlängtade ninniset. Som tur är har matte aldrig varit min starka sida så jag skaffade bara en burk och väntade på att det skulle bli tillräckligt mycket i den. När jag kom till 400 tyckte pappa att jag varit duktig nog och fyllde på med resten. Super Mario hoppade äntligen även på vår TV-skärm och lyckan var faktiskt total!

När jag fyllde tretton eller fjorton gav jag bort mitt nintendo till barnavdelningen på Östersunds sjukhus. När jag var sexton eller sjutton var jag och hälsade på en kompis som lagts in där p.g.a. platsbrist. Jag frågade en sjuksyster om de hade kvar mitt nintendo.

Jädra ungar, de hade ratat mitt ninnis för ett PS2.

Inget att jaga upp sig för egentligen. PS2 var coolare än ninnis och dessutom hängde lyckan jag känt som liten nog mest ihop med burken…och förväntan… och så slutligen målet.

Veckodisk

- Äh, jag har inte tid/ork/lust just nu, jag ställer den i diskhon ett tag, sköljer av lite och sen löser jag det där sen. Till helgen, när jag har tid! Jupp det blir bra...

Eller hur...

Konceptet "veckodisk" är en trojansk häst som verkar trevlig vid första anblicken men som i själva verket mest innebär en massa otrevligheter för den som släpper in den i sitt liv.

På Tisdag är det inte så farligt, en besökare tänker kanske att man haft middagsgäster dagen innan, att det blev en lyckad kväll och att det inte kändes som läge att förstöra stämningen med porslinsskrammel. Helt förståeligt.

På Torsdag börjar det bli lite irriterande, man inser att det kommer innebära ganska mycket arbete att ta itu med berget. För att stilla sitt dåliga samvete åker nu diskhandduken fram och täcker över det värsta. Genast känns det lite bättre.

På Lördag är det rent ut sagt deprimerande att passera genom köket. Berget har fått sällskap av fredagskvällens lämningar och diskhandduken kastas ut för att ersättas av ett badlakan eller i värsta fall ett sängöverkast. Men även om det faktiskt är helg nu och man kanske borde ta tag i det hela så är det ju faktiskt kalas på kvällen och det känns lite onödigt att pyssla med det nu, när man äntligen är ledig och kan vila upp sig lite. Om besticken är slut kan man ju alltid äta ute. Det är helg, varför inte unna sig lite lyx?

På Söndag är arbetsinsatsen som krävs värdig en övermänniska av bibliska proportioner och dessutom ställs man inför ett moraliskt dilemma. Vem är jag som har rätt att leka gud och avbryta den ganska intensiva evolution som utbrutit i diskhon? Att diska nu skulle kunna innebära att man utrotar en spännande ny art som ruvar på lösningen till botandet av cancer. Det vill man ju inte ha på sitt samvete. Dessutom måste man ju vila upp sig efter lördagens kalas. Kan man kanske donera disken till WHO och bara köpa nytt porslin till nästa vecka?

I annat fall, borde man kanske undersöka om konceptet "månadsdisk" är något att ha?

Vad får man egentligen ge för en diskmaskin nu för tiden?

Svettjunkie

Det är klart underskattat att älga genom en lerig skog med grankvistar piskande i ansiktet. Ute i skogen finns ingen hjärtesorg, inget slut på semestern, inga studieskulder och ingen osäker framtid, bara lera och tillräckligt med rötter för att man ska hålla sig fullständigt koncentrerad på uppgiften.

Studieskulder ja. Lärarstudent var ju faktiskt inte mitt förstaval, det måste jag erkänna. När jag var liten ville jag bli cowboy t.ex. och lite senare var det läkare som kändes som drömyrket. Efter ett par duster med Verket för HögskoleService valde jag dock att byta ut en bokstav i yrkesnamnet och stryka en nolla i årsinkomsten. Smart va?

Det måste till en människa som är korkad på ett mycket speciellt sätt för att läsa en utbildning som är fem år lång, ställer relativt höga krav på studenten och som ger en ingångslön på sisådär 20 000 kronor. En person som naivt tror att bara man gör det man gillar så löser sig resten förr eller senare. Precis den sortens korkad är undertecknad.

Jag älskar nämligen läraryrket. Jag älskar att undervisa. Att se det där ögonblicket när ett ljus plötsligt går upp för eleven och allting faller på plats. -Det ögonblicket är i min bok lika mycket värt som den där extra nollan på kontot. Sen ska jag ju inte sticka under stol med att det vore juste att veta att det, nånstans i horisonten, efter examen, trots allt finns en porsche i garaget, en jorden-runt-resa på semestern eller bara en kåk där elnätet faktiskt klarar av att hantera glödlampor (någon som pysslar med studentboende som känner sig träffad?).

Om man inte själv blir en läkare kanske man borde gifta sig med en? I dessa moderna tider måste det väl ändå vara ok att skaffa sig en sugarmama? Nån som vill nappa? Jag kan dansa också.

Än så länge får jag nöja mig med att älga vidare genom min skog och tänka på ingenting utom rötter och lera. Skjuta porsche och reseplaner på framtiden och nöja mig med ett kvällsdopp i nydalasjön med några goda vänner. Inget fel i det heller men det börjar bli lite väl kallt va?

Den riktigt nakne kocken

Kockprogram är fantastiska. Det spelar ingen roll om det är Per Moberg som hackar kyckling på huggkubben, Mat-Tina som gör kola så att det skvätter mjöl över hela skärmen eller Jamie som på ett enkelt sätt visar hur du gör egen pasta och fyller den med en italiensk ost som av en händelse råkar ligga och skräpa i köket. Jag blir alltid sjukt sugen på att kocka till det. Skippa baloogrillen, kasta ut panpizzan och göra det på riktigt!

Jamie Oliver va! Vilken kille!
Han får det att verka så enkelt.

Sen går jag till kylskåpet. Tomt.

Sen går jag till plånboken. Tomt.

Ikväll blir det blodpudding med bacon (ett halvt paket) mycket naknare än så blir det inte…