Har ni någon gång suttit en tidig morgon i en kall tentasal och klentroget tittat på en bit papper. Har ni stavat er igenom texten uppe i högra hörnet och konstaterat att det faktiskt är namnet på er kurs som står där. Har ni sedan låtit blicken vandra neråt och konstaterat att resten av lappen har absolut ingenting att göra med det ni pysslat med de senaste tio veckorna.
Om ni har gjort det så vet ni hur det stod till i mitt huvud alldeles innan jag började skriva i den här bloggen. Jag skulle skriva om det jag tänkte på, det jag drömde om, det jag ville gnälla på. Hur enkelt som helst... och det var tomt. Jag hade missat föreläsningen om mitt liv, nu var det prov och resultatet skulle in i DN. - I morgon bitti.
Jag gjorde det vilken god student som helst skulle ha gjort i den situationen – Jag fuskade. Jag tog en livlina. Jag ringde min mor. ”Ehh.. hej, morsan…öhh…jag..öhh (förklarade vad det hela gick ut på)…så…brukade jag typ .. tänka på nåt eller drömma om nått när jag var liten… typ om framtiden och så?”
Morsan började bubbla ur sig en massa saker och skrivkrampen släppte. Jag fick rent av ett par egna idéer av bara farten. Bland annat nämnde hon (som väl alla mammor gör när de får chansen) något lillgammalt som jag sagt när jag var fyra-fem. Hon hade frågat vad jag ville bli när jag blev stor och jag hade svarat en Cowboy eller ”en björn” eller kanske ”en lastbil” eller något annat i den stilen, varför min mor så klart följde upp med att förklara att det kanske kunde bli lite svårt. Jo, höll jag med, men framhöll ändå att;
”- Jag måste ju tro att det blir som man vill att det ska bli.”
(Jag inser så klart att det knappast är ok att citera sig själv men nu citerar jag ju faktiskt min mor, så det får ni helt enkelt ta).
Simsalabim så hade jag mitt starttema och jag tänker avsluta på samma sätt. Jag är förmodligen lite korkad som har spenderat fem år på universitetet utan att märkbart höja min ingångslön. Det är mycket som talar för att ett genomförande av en ”endless winter” förutsätter ett par lyckade lottskrap eller en välvillig sponsor. Om jag så får tag i en odöd version av Jimmy Hendrix så kommer det ändå bli svårt för honom att hjälpa mig fylla Scandinavium. Jag kommer förmodligen få minst lika svårt att ro iland ett bygglov för en borg på campusängarna och ärligt talat finns det en hel del andra grejer som jag borde skifta min uppmärksamhet mot nu i samband med hela det här verklighetsfenomenet som börjar efter examen. Det är mycket som kan gå åt pipsvängen helt enkelt. Vem vet, jag kanske inte ens kommer skaffa nån diskmaskin.
Men jag måste ju tro att det blir som man vill att det ska bli.
Jag kommer kanske inte att bli en Björn, eller en Cowboy, eller en lastbil men å andra sidan är det inte det jag vill bli längre. Däremot tror jag, precis som då, fortfarande att det viktigaste är att man gör det man gillar och att allt det andra då kommer att lösa sig av sig självt, på det ena eller andra sättet. Det finns all anledning att tro att framtiden för något bra med sig.
Om man vill att det ska bli så.
5 kommentarer:
Min mor hävdar å det bestämdaste att det var min uttryckliga önskan att bli en rosa ponny med en fläta i luggen när jag blev stor. Med facit i hand så blev jag aldrig någon ponny, men flätan i luggen är nu ett stående inslag i min everyday look. Livets vägar äro outgrundliga.
Bra det! Det gäller att ta tag i de delar av barndomsdrömmarna som går att förverkliga. -Borde jag då kanske sikta på antingen cowboyhat, på att skaffa släp eller på att åtminstone bli hårig som en björn?
Jag är imponerad av din förmåga att uttrycka dig i skrift. Du har något där! :)
Att bära cowboyhatt i kombination med att vara hårig som en björn låter lite väl mycket hillbilly, så satsa på endera(förslagsvis hatten)! Släp... nja, det är väl i ärlighetens namn inte sådär jättespännande. Eller?
Har du tagit semester från din blogg?
Skicka en kommentar