God smak

Helgen är åter här! Halleluja!
För en student, åtminstone uppe i Umeå, innebär det i väldigt många fall en EPP (efter plugg pub) tillsammans med några goda vänner.

När det gäller EPP har valet av inrättning ofta mer att göra med APK (alkohol per krona) än antalet stjärnor i Michelinguiden. Detta har jag egentligen inga problem med, det är människorna man träffar som är det viktiga, inte var man möter dem eller hur vinlistan ser ut där (två alternativ, det röda eller det vita). Samtidigt måste jag erkänna att det vore rätt juste att någon gång ibland beställa in ”husets finaste” och då faktiskt mena något som legat ett par år på fat på någon fransk vingård snarare än, som i fallet med EPPn, bara ”det röda”. Kalla mig snobb om ni vill, eller kanske snarare aspirerande snobb.

Ikväll blir det nog ”det vita”, det har lite bättre APK…

Förresten…på tal om God Smak
För ett litet tag sedan tog en bekant till mig med sig en flaska ”fin” whiskey till en middagsbjudning. Han log lite överseende åt de okultiverade öl som vi andra valt som måltidsdryck, berättade litegrann om destilleriet, diskuterade rökighet, arom och kropp, hällde upp en smakfull mängd whiskey i rätt sorts glas och gick sen iväg en sväng för att slå en drill. Allt mycket elegant och självsäkert.

Någon av oss kom på att det fanns vissa likheter mellan färgen på whiskeyn och färgen på den olivolja som råkade stå på middagsbordet. Det ena ledde till det andra och när den nyblivne whiskeykonnässören återvände från sitt drillande ställdes han inför ett oförberett blindtest. Det tog honom inte en, utan hela två zippar att inse att det faktiskt inte var whiskey i glaset…all information som han delat med sig av tidigare fanns f.ö. att läsa på baksidan av flaskan.

Vardagsekvationer

”Two wrongs don´t make a right” sjunger både Z.Z. Hill, John Cox och Wyclef Jean. Samtidigt hävdar matematiken bestämt att minus minus blir plus (-- = + )

På sistone har en rad saker hänt som fått mig att tro mer på matematiken än på musikerna.
Min cykel t.ex. har länge haft den egenheten att den släpper ifrån sig en trampa var trehundrade meter (oerhört irriterande när man har bråttom någonstans). Nu har den i varje fall stått ute i regnet en hel sommar och som ett resultat av det har låsmuttern fullständigt rostat ihop. Om muttern inte går att rubba leder det i sin tur till att trampan sitter säkert igen. Den är vinglig och går inte att justera men den sitter åtminstone kvar. Minus minus blir plus!

(Blir spännande att se hur bra rosten håller med tanke på att jag halvt om halvt lovat bort mig på en ”vättern runt” i sommar.)

Nära skjuter ingen hare...

….och det blir inte bättre av att bössan är oladdad.
För ett par år sedan vann vi på postkodlotteriet. Problemet var bara att vi inte hade någon lott.
Om sanningen ska fram så var det grannkvarteret som drog hem storvinsten, vi fick bara en liten del av grannyran. På vår gata resulterade vinsten mest i ett gäng nya carportar och en fullkomlig invasion av såna där runda studsmattor som 27-åriga gubbar skall passa sig för (men det är en annan historia). Eftersom vi inte satt på någon lott blev det alltså ingen vinst men tillåt mig ändå att spekulera i vad som kunde ha blivit.

De fem dummaste sakerna jag skulle göra om jag vann en massa pengar

1. Köpa en batmobil
Och med batmobil menar jag såklart den gamla varianten från tv-serien med Adam West i rollen som pyjamasklädd brottsbekämpare. Det är möjligen alltid dumt att köpa en batmobil, men det måste väl vara ännu dummare att köpa den batmobil som, utöver en uppenbar brist på motorkraft och gadgets, dessutom gör absolut ingenting för att boosta sin förares chanser hos det motsatta könet. Hur som helst så vill jag ha en. Holy scrapyard Batman! KA-POW!

2. Bygga en borg på universitetsängarna
Vad är det ultimata studentboendet? Denna fråga satt jag och några kamrater och filosoferade över i början av vår studietid. Svaret var uppenbart – en borg så klart! Projektet rann dock ut i sanden eftersom det visade sig svårt med både finansiering och små detaljer som bygglov och sådant (dessutom hade vi svårt att enas om vad vallgraven skulle fyllas med, hajar eller pirayor). Nu är en av oss färdigpluggad byggingenjör och pysslar bl.a. med just bygglov så då är det väl bara pengarna som saknas?

3. Skaffa en personlig subwayservering i mitt hus
Vad kan jag säga? -Get in my belly! (Bör förmodligen kombineras med en något smartare investering i form av en personlig tränare.)

4. Personlig festival
Hyra Colosseum, pynta Rage against the machine, Metallica, U2 och Rolling Stones till en privat spelning och bjuda in mina närmaste vänner till en VIP-läktare. –Fortfarande bo i ett lerigt tält för att få in rätt känsla.

5. Testa paraskiing
Ser sjukt kul ut att kasta sig utför omöjliga berg med skidor på fötterna och en liten miniskärm fastspänd på ryggen. Bäst jag tar det här sist eftersom det förmodligen leder till min död.

Miljökämpar!

Jag känner att jag måste dela med mig av en fantastiskt ansvarsfull lösning som mitt bostadsbolag kommit på.När de designade köket i min nya lägenhet tog de fasta på vikten av att agera föregångsmän i kampen mot den globala uppvärmningen. Efter intensiva målgruppsstudier kom Bostadens forskare fram till att studenter inte lagar mat med tre varma ingredienser. För att spara energi (och rädda miljön) har de därför ordnat så att min spis är begränsad till två varma områden i taget. Om jag väljer att använda båda spisplattorna fungerar inte ugnen och om jag slår på ugnen fungerar inte en av spisplattorna. Genialt! Ett av de viktigaste stegen mot ett hållbart resursanvändande är att vi eliminerar det slöseri som uppstår när man vill ha en varm sås till sin helgstek med klyftpotatis.Jag inser nu att finessen med självmordsbenägna glödlampor bara är ännu ett steg på den vägen. Om det är mörkt ska man gå och lägga sig, inte sitta och förbruka en massa energi...Bravo!

Prettovarning utfärdad

Håll i er, för nu blir det djupt och pretentiöst. Dalai Lama har redan gjort det. Nu är det min tur. Det är dags att bena ut vad lycka egentligen är för någonting.Är ni redo? Här kommer det...Lycka är ett nintendo åttabitars!!! (Kanske borde jag utveckla det påståendet lite? )När jag var sex-sju år gammal hade jag en vän som hette Max. Vi bodde grannar och hängde alltid med varandra. Max hade ett hobbyrum som var fullt med leksaker. Vi snackar luftpistoler, transformers, inte ETT utan TVÅ Hemanslott och framförallt - ett Ninnis 8bitar. Jag tror det var i den källaren jag upptäckte mitt habegär för första gången.

Hemma hos mig hade vi precis börjat diskutera det där med att skaffa en videobandspelare. Ett videospel fanns väl knappt på kartan. När jag kom hem från Max en dag, smällde näven i bordet och krävde min rätt som hagalen sex-eller-sjuåring blev det självklara svaret.
–Jamenvisst, du får köpa vad du vill för din veckopeng…

Jag vet inte hur det står till bland ”dagens unga” men när jag var liten hade man tio kronor i veckopeng, tjugo om man hade snälla föräldrar. Jag hade snälla föräldrar men ändå, det var ett par veckor bort till det där efterlängtade ninniset. Som tur är har matte aldrig varit min starka sida så jag skaffade bara en burk och väntade på att det skulle bli tillräckligt mycket i den. När jag kom till 400 tyckte pappa att jag varit duktig nog och fyllde på med resten. Super Mario hoppade äntligen även på vår TV-skärm och lyckan var faktiskt total!

När jag fyllde tretton eller fjorton gav jag bort mitt nintendo till barnavdelningen på Östersunds sjukhus. När jag var sexton eller sjutton var jag och hälsade på en kompis som lagts in där p.g.a. platsbrist. Jag frågade en sjuksyster om de hade kvar mitt nintendo.

Jädra ungar, de hade ratat mitt ninnis för ett PS2.

Inget att jaga upp sig för egentligen. PS2 var coolare än ninnis och dessutom hängde lyckan jag känt som liten nog mest ihop med burken…och förväntan… och så slutligen målet.

Veckodisk

- Äh, jag har inte tid/ork/lust just nu, jag ställer den i diskhon ett tag, sköljer av lite och sen löser jag det där sen. Till helgen, när jag har tid! Jupp det blir bra...

Eller hur...

Konceptet "veckodisk" är en trojansk häst som verkar trevlig vid första anblicken men som i själva verket mest innebär en massa otrevligheter för den som släpper in den i sitt liv.

På Tisdag är det inte så farligt, en besökare tänker kanske att man haft middagsgäster dagen innan, att det blev en lyckad kväll och att det inte kändes som läge att förstöra stämningen med porslinsskrammel. Helt förståeligt.

På Torsdag börjar det bli lite irriterande, man inser att det kommer innebära ganska mycket arbete att ta itu med berget. För att stilla sitt dåliga samvete åker nu diskhandduken fram och täcker över det värsta. Genast känns det lite bättre.

På Lördag är det rent ut sagt deprimerande att passera genom köket. Berget har fått sällskap av fredagskvällens lämningar och diskhandduken kastas ut för att ersättas av ett badlakan eller i värsta fall ett sängöverkast. Men även om det faktiskt är helg nu och man kanske borde ta tag i det hela så är det ju faktiskt kalas på kvällen och det känns lite onödigt att pyssla med det nu, när man äntligen är ledig och kan vila upp sig lite. Om besticken är slut kan man ju alltid äta ute. Det är helg, varför inte unna sig lite lyx?

På Söndag är arbetsinsatsen som krävs värdig en övermänniska av bibliska proportioner och dessutom ställs man inför ett moraliskt dilemma. Vem är jag som har rätt att leka gud och avbryta den ganska intensiva evolution som utbrutit i diskhon? Att diska nu skulle kunna innebära att man utrotar en spännande ny art som ruvar på lösningen till botandet av cancer. Det vill man ju inte ha på sitt samvete. Dessutom måste man ju vila upp sig efter lördagens kalas. Kan man kanske donera disken till WHO och bara köpa nytt porslin till nästa vecka?

I annat fall, borde man kanske undersöka om konceptet "månadsdisk" är något att ha?

Vad får man egentligen ge för en diskmaskin nu för tiden?

Svettjunkie

Det är klart underskattat att älga genom en lerig skog med grankvistar piskande i ansiktet. Ute i skogen finns ingen hjärtesorg, inget slut på semestern, inga studieskulder och ingen osäker framtid, bara lera och tillräckligt med rötter för att man ska hålla sig fullständigt koncentrerad på uppgiften.

Studieskulder ja. Lärarstudent var ju faktiskt inte mitt förstaval, det måste jag erkänna. När jag var liten ville jag bli cowboy t.ex. och lite senare var det läkare som kändes som drömyrket. Efter ett par duster med Verket för HögskoleService valde jag dock att byta ut en bokstav i yrkesnamnet och stryka en nolla i årsinkomsten. Smart va?

Det måste till en människa som är korkad på ett mycket speciellt sätt för att läsa en utbildning som är fem år lång, ställer relativt höga krav på studenten och som ger en ingångslön på sisådär 20 000 kronor. En person som naivt tror att bara man gör det man gillar så löser sig resten förr eller senare. Precis den sortens korkad är undertecknad.

Jag älskar nämligen läraryrket. Jag älskar att undervisa. Att se det där ögonblicket när ett ljus plötsligt går upp för eleven och allting faller på plats. -Det ögonblicket är i min bok lika mycket värt som den där extra nollan på kontot. Sen ska jag ju inte sticka under stol med att det vore juste att veta att det, nånstans i horisonten, efter examen, trots allt finns en porsche i garaget, en jorden-runt-resa på semestern eller bara en kåk där elnätet faktiskt klarar av att hantera glödlampor (någon som pysslar med studentboende som känner sig träffad?).

Om man inte själv blir en läkare kanske man borde gifta sig med en? I dessa moderna tider måste det väl ändå vara ok att skaffa sig en sugarmama? Nån som vill nappa? Jag kan dansa också.

Än så länge får jag nöja mig med att älga vidare genom min skog och tänka på ingenting utom rötter och lera. Skjuta porsche och reseplaner på framtiden och nöja mig med ett kvällsdopp i nydalasjön med några goda vänner. Inget fel i det heller men det börjar bli lite väl kallt va?

Den riktigt nakne kocken

Kockprogram är fantastiska. Det spelar ingen roll om det är Per Moberg som hackar kyckling på huggkubben, Mat-Tina som gör kola så att det skvätter mjöl över hela skärmen eller Jamie som på ett enkelt sätt visar hur du gör egen pasta och fyller den med en italiensk ost som av en händelse råkar ligga och skräpa i köket. Jag blir alltid sjukt sugen på att kocka till det. Skippa baloogrillen, kasta ut panpizzan och göra det på riktigt!

Jamie Oliver va! Vilken kille!
Han får det att verka så enkelt.

Sen går jag till kylskåpet. Tomt.

Sen går jag till plånboken. Tomt.

Ikväll blir det blodpudding med bacon (ett halvt paket) mycket naknare än så blir det inte…