Håll i er, för nu blir det djupt och pretentiöst. Dalai Lama har redan gjort det. Nu är det min tur. Det är dags att bena ut vad lycka egentligen är för någonting.Är ni redo? Här kommer det...Lycka är ett nintendo åttabitars!!! (Kanske borde jag utveckla det påståendet lite? )När jag var sex-sju år gammal hade jag en vän som hette Max. Vi bodde grannar och hängde alltid med varandra. Max hade ett hobbyrum som var fullt med leksaker. Vi snackar luftpistoler, transformers, inte ETT utan TVÅ Hemanslott och framförallt - ett Ninnis 8bitar. Jag tror det var i den källaren jag upptäckte mitt habegär för första gången.
Hemma hos mig hade vi precis börjat diskutera det där med att skaffa en videobandspelare. Ett videospel fanns väl knappt på kartan. När jag kom hem från Max en dag, smällde näven i bordet och krävde min rätt som hagalen sex-eller-sjuåring blev det självklara svaret.
–Jamenvisst, du får köpa vad du vill för din veckopeng…
Jag vet inte hur det står till bland ”dagens unga” men när jag var liten hade man tio kronor i veckopeng, tjugo om man hade snälla föräldrar. Jag hade snälla föräldrar men ändå, det var ett par veckor bort till det där efterlängtade ninniset. Som tur är har matte aldrig varit min starka sida så jag skaffade bara en burk och väntade på att det skulle bli tillräckligt mycket i den. När jag kom till 400 tyckte pappa att jag varit duktig nog och fyllde på med resten. Super Mario hoppade äntligen även på vår TV-skärm och lyckan var faktiskt total!
När jag fyllde tretton eller fjorton gav jag bort mitt nintendo till barnavdelningen på Östersunds sjukhus. När jag var sexton eller sjutton var jag och hälsade på en kompis som lagts in där p.g.a. platsbrist. Jag frågade en sjuksyster om de hade kvar mitt nintendo.
Jädra ungar, de hade ratat mitt ninnis för ett PS2.
Inget att jaga upp sig för egentligen. PS2 var coolare än ninnis och dessutom hängde lyckan jag känt som liten nog mest ihop med burken…och förväntan… och så slutligen målet.
Hemma hos mig hade vi precis börjat diskutera det där med att skaffa en videobandspelare. Ett videospel fanns väl knappt på kartan. När jag kom hem från Max en dag, smällde näven i bordet och krävde min rätt som hagalen sex-eller-sjuåring blev det självklara svaret.
–Jamenvisst, du får köpa vad du vill för din veckopeng…
Jag vet inte hur det står till bland ”dagens unga” men när jag var liten hade man tio kronor i veckopeng, tjugo om man hade snälla föräldrar. Jag hade snälla föräldrar men ändå, det var ett par veckor bort till det där efterlängtade ninniset. Som tur är har matte aldrig varit min starka sida så jag skaffade bara en burk och väntade på att det skulle bli tillräckligt mycket i den. När jag kom till 400 tyckte pappa att jag varit duktig nog och fyllde på med resten. Super Mario hoppade äntligen även på vår TV-skärm och lyckan var faktiskt total!
När jag fyllde tretton eller fjorton gav jag bort mitt nintendo till barnavdelningen på Östersunds sjukhus. När jag var sexton eller sjutton var jag och hälsade på en kompis som lagts in där p.g.a. platsbrist. Jag frågade en sjuksyster om de hade kvar mitt nintendo.
Jädra ungar, de hade ratat mitt ninnis för ett PS2.
Inget att jaga upp sig för egentligen. PS2 var coolare än ninnis och dessutom hängde lyckan jag känt som liten nog mest ihop med burken…och förväntan… och så slutligen målet.
5 kommentarer:
Snällt av dig att ge bort en sån dyrgrip måste jag säga!
Ninnis for ever!
Det här får mig att minnas när jag sparade ihop till min första kamera - Nova mini kit för 99 kronor (med rabattkupong). Jag minns känslan! Nu har jag en digitalkamera som var mera lättköpt...
/Sara
Själv höll jag och min syster upp godis i ett år för att få ihop pengar till en Game Boy! Det var flott! Vi spelar faktiskt fortfarande på den, med delad vårdnad.
Även om det kändes bra att ge bort det måste jag erkänna att jag ångrar mig lite, hade varit kul att ha kvar det till någon nostalgikväll.
Det är ingen som vill bli av med sitt? Jag kan tänka mig att adoptera ett.
Skicka en kommentar