Svettjunkie

Det är klart underskattat att älga genom en lerig skog med grankvistar piskande i ansiktet. Ute i skogen finns ingen hjärtesorg, inget slut på semestern, inga studieskulder och ingen osäker framtid, bara lera och tillräckligt med rötter för att man ska hålla sig fullständigt koncentrerad på uppgiften.

Studieskulder ja. Lärarstudent var ju faktiskt inte mitt förstaval, det måste jag erkänna. När jag var liten ville jag bli cowboy t.ex. och lite senare var det läkare som kändes som drömyrket. Efter ett par duster med Verket för HögskoleService valde jag dock att byta ut en bokstav i yrkesnamnet och stryka en nolla i årsinkomsten. Smart va?

Det måste till en människa som är korkad på ett mycket speciellt sätt för att läsa en utbildning som är fem år lång, ställer relativt höga krav på studenten och som ger en ingångslön på sisådär 20 000 kronor. En person som naivt tror att bara man gör det man gillar så löser sig resten förr eller senare. Precis den sortens korkad är undertecknad.

Jag älskar nämligen läraryrket. Jag älskar att undervisa. Att se det där ögonblicket när ett ljus plötsligt går upp för eleven och allting faller på plats. -Det ögonblicket är i min bok lika mycket värt som den där extra nollan på kontot. Sen ska jag ju inte sticka under stol med att det vore juste att veta att det, nånstans i horisonten, efter examen, trots allt finns en porsche i garaget, en jorden-runt-resa på semestern eller bara en kåk där elnätet faktiskt klarar av att hantera glödlampor (någon som pysslar med studentboende som känner sig träffad?).

Om man inte själv blir en läkare kanske man borde gifta sig med en? I dessa moderna tider måste det väl ändå vara ok att skaffa sig en sugarmama? Nån som vill nappa? Jag kan dansa också.

Än så länge får jag nöja mig med att älga vidare genom min skog och tänka på ingenting utom rötter och lera. Skjuta porsche och reseplaner på framtiden och nöja mig med ett kvällsdopp i nydalasjön med några goda vänner. Inget fel i det heller men det börjar bli lite väl kallt va?