Drömma går ju

Ok, jag inser att det kommer ta ett tag, och möjligen ett par trisslotter innan jag kan ge mig iväg på någon ”Endless winter” men det hindrar ju inte att man gör upp lite planer. Om jag skulle åka nu – hur skulle resan se ut? Låt oss resa ett varv runt planeten i fantasin.




Jag tänker mig att vi börjar med en flygtur till Dubai (jupp!) för lite försäsongsträning i deras vansinniga inomhusanläggning. 22,500 kvadratmeter skidbacke mitt i öknen, så tokigt att det bara måste vara bra. När vi ändå är där kan vi väl passa på att testa sanddynerna också. Det är inte bara snö det går att åka på (gogglesbrännan lär bli smått vansinnig). Från Dubai går färden vidare mot Australien (väldigt behändigt att det är vinter på deras sida av planeten när det är sommar på våran). Det kanske inte är så många som kopplar ihop skidåkning och Australien men det finns faktiskt ett helt gäng skidorter down under. På Thredbos hemsida rapporteras t ex smörig vårsnöåkning just nu. Kombinera detta med en dingosafari, ett par kalla Foster och några bumerangkast så är lyckan gjord. Put another shrimp on the barbie, ey!

Är man i Australien måste man självklart också ta en titt på Nya Zeeland. Detta är ett land som har vett att kombinera lutning med snö. Mackenziedistriktet t ex erbjuder helikopter-skidåkning i magiskt vackra miljöer och högt belägna snöfält som står sig en bra bit in på sommaren (d v s vår vinter). Tasmanglaciären är 29 km lång och tillräckligt stor för att landa flygplan på (vilket de gör). Har man lite tur kanske man dessutom får syn på en hobbit eller två. Från Nya Zeeland går resan vidare över stilla havet mot Chile och Valle Nevado i hjärtat av Anderna och sedan söderut mot Patagonien. Högsäsongen sträcker sig här från juli till oktober.

Det här är en fantasiresa och därför är det inget som hindrar oss från att ta en avstickare till Österrike för kombinerad glaciäråkning och oktoberfest. Åkning på Stubai- och Pitztalglaciärerna och sedan lederhosen och par bägarsving nere i Innsbruck. Alles klar! Jag föreställer mig att vi stannar i Alperna ett tag, bilar mellan olika orter och inväntar det tyngre snöfallet på det norra halvklotet. Sen bär det av över Atlanten till klippiga bergen och meterdjupt puder.

Crested butte är ett av de där ortsnamnen man sett i fler skidvideor än man kan räkna så det är ett givet stopp. Detsamma gäller för Jackson Hole och Squaw Valley men om vi tar den här delen av resan med husbil lär det säkert uppdaga sig en hel del fler åkvärda orter. I vår hyrda winobego bummar vi oss uppåt Canada, sniffar på Alaska och vänder sedan söderut för att flyga vidare till soluppgångens land (ett par vänner till mig har gjort just den här delen av resan, jag har sett bilderna så jag vet att jag måste dit). I Japan dricker vi te, testar samurajsvärd och åker framförallt puderåkning i skogarna runt Sopporo (för ett par år sedan såg jag ett resereportage därifrån, reportern hävdade bestämt att japanerna inte åker i skogarna eftersom de anses vara heliga – om det är sant så vore det superbt, bjuds det ospårat puder har jag nämligen inga sådana skrupler.)

Mellanlandar i Bei Jing av bara farten och drar sen mot Nepal där vi minglar med munkarna och blir uppburna till toppen av varsin sherpa. Därefter drar vi vidare mot Indien, Gulmar och Kashmir (där vi förhoppningsvis inte blir indragen i någon gränstvist med Pakistan). I Elbrus finns bara en stolslift men berget verkar helt fantastiskt så jag har inget emot lite hiking. Dessutom kan man väl knappast skida runt världen utan att åtminstone stanna som hastigast i Ryssland? Kanske blir en vodka med?

Efter alla dessa exotiska resmål vänder vi så äntligen kosan hemåt för att systematiskt arbeta oss igenom allt som Skandinaverna har att erbjuda från hallandsåsen i söder till Riksgränsen i norr. Skidåkning i midnattssol skulle kunna vara den perfekta avslutningen på resan men eftersom snön (i huvudsak) lämnar Skandinavien någon gång efter midsommar blir det även en avstickare till de snösäkra resmålen Island och Grönland. Undkommer vi bara isbjörnarna kommer vi så slutligen återvända till Umeå vid ungefär den här tiden nästa år.

Sen är det ju bara att börja om…

(Jag börjar inse att det här projektet inte begränsas av möjligheter till bra skidåkning utan snarare av brist på tid – hur skall man hinna med allt på bara ett år?)