Om man som ensam student befinner sig i Umeå en vecka i juli blir man lätt kung på Guitarhero. Detta sätter i sin tur fart på fantasin. –Scandinavium är ni redo?! ( Tiotusen fans ropar Jaaaaaa!)
Konstateras kan att ett system som gör att man kan lära sig ”Bark at the moon” på en halvtimme inte direkt verkar dämpande på rockstjärnedrömmarna Jag har bestämt mig för att ta det till nästa nivå. Denna helg, bröder och systrar, flydde jag de malttyngda slagfälten och försjönk djupt i "min musik". I stället för att blicka ut över ett rökigt Bacchustempel blickade jag inåt, mot själen på jakt efter min musa. (eller på vanlig svenska – Jag kände inte för krogen så jag satt hemma och plinkade gura). Med en dåres envishet har jag angripit strängarna och med sådant ursinne tragglat ackord att fingeravtrycken rentav börjat blekna. Resultatet? Numera kan jag kompa dig om du vill sjunga ” …i´m a big, big girl in a big, big world…” – ”Bark at the moon” låter vänta på sig…
Huvudsaken är att jag en gång för alla bevisat för mig själv (och för mina grannar) att tondövhet på intet sätt gör det omöjligt för någon att spela gitarr. Det enda som förhindras är att det sker med klass och resulterar i något som låter som musik. Själva guran fick jag låna av farsan och ett nitbälte äger jag redan men det känns som att det, utöver dessa grundläggande attribut, dessutom skall till ett par lektioner innan man säljer ut Scandinavium. Kan man anlita Cliff Richard möjligen? Janne Schaffer? Är Slash ledig? Banarne borde väl funka i värsta fall…
Man vet f.ö. att kroppen passerat sin peak när en helg ägnad åt förverkligandet av ens musikaliska ambitioner resulterar i att högerhanden spontansläpper från armen, ramlar ner på golvet och ger en fingret… (har en smula träningsvärk)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar